BeautifulOutside

thinnessisperfection.blogg.se Här hittar ni min nya blogg!

/Jonna

Jag hade faktiskt planerat att äta frukost idag. Men jag försov mig och hann inte med det. Det slutade med att jag nästan svimmade på skolan det första jag gjorde när jag kom hit. Grymt pinsamt.. Jag hatar när ens planer går i kras. Jag hade verkligen planerat att äta frukost och jag hade vänjt mig vid tanken. Men det var kanske lika bra. Ju mindre mat desto bättre!

Gårdagens fasta gick bra. Idag har också gått bra, hittills iaf.

Min lärare har börjar tjata på mig om maten igen "du äter väl ordentligt?" säger hon typ varje dag. Varför måste alla lägga sig i mitt liv och hur jag vill se ut ?!

Fastan har hittills gått bra idag, har ätit något sen mitt misstag inatt. Men det kommer väl, det är ju på kvällen det brukar vara som svårast. Men ajg ska klara det. Pallar ingen mer hets nu..

Måste tipsa om en artikel, ni kommer aldrig mer vilja äta när ni ser detta!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4413324.ab

Känner mig så jävla fail just nu! Min fasta avbröts med hets, så klart spydde jag upp allt, men det känns lika skit ändå. Självbehärskningen är i botten just nu. Jag är den mest värdelösaste person som finns! Men aja, börjar iaf om idag. Önska mig lycka till (a)

Någon som vill köra nån slags tävling med mig? Vem som går ner mest i vikt på en viss tid typ?
Jag vet, jag är schizo. Ena stunden är allt skit med maten, sen ska jag helt plötsligt hetsbanta. Aja, det är sån jag är, so live with it. Lämna en kommentar om ni är intresserad btw, men skynda er, för idag börjar jag fasta. Hade tänkt att göra det till på tisdag.

<3

Känner mig bara allmänt deppig, vet inte hur länge till jag pallar den här skiten. Hur ska man orka ?



Min ångest blir värre och såren blir fler.
Jag är en skugga som ingen ser.

Allting blir fel vad jag än gör.
Men det kvittar för det finns ingenting kvar att leva för.

Jag har tappat min livsglädje och är bortom allt hopp.
Jag vill bara att allt ska ta stopp.

Jag tar ett steg fram och tre steg tillbaka.
Livet på jorden är ingenting jag kommer att sakna.

Att leva är en stor strid.
Och att läka såren kommer ta lång tid.

Nu för tiden ter jag sjukt mycket. Normalt för en vanlig person, men mycket för mig. Och ångesten gnager alltid i bröstet, men jag försöker ändå. Men nu när jag ständigt har ångesten här så har det blivit så att jag har börjar skära mig igen. Ett tag kändes det som att gick hyfsat bra. Det känns som att jag måste välja svälta eller rakbladen. För om jag äter jag lite får jag inte lika mycket ångest och slipper skära mig. Men äter jag mycket så får jag sådan ångest att jag inte står ut..


Jag har börjat träffa någon. Men nu skiter det sig precis som allt annat i mitt liv. Båda börjar få känslor för varann, och jag är absolut inte redo för något förhållande än. Men han säger att han bara får mer och mer känslor ju mer vi träffas. Så nu ska vi sluta träffas för att han inte klarar av att varavänner/kk. Varför kan jag aldrig få vara lycklig ?

Jag kräktes som sagt igår. Och det hände två gånger idag också.  Och jag skärde mig igår. Varför ska jag börja med sånt skit igen ?! Jag blir så jävla förbannad på mig själv! Men jag mår så jävla dåligt ju nu. Och det är ju så jag alltid har gjort, jag vet inte hur man annars hanterar smärtan..

Jag misstänker att en av mina bästa kompisar har problem med maten. Hon hade det förut också, när vi gick i 6:an. Men det var bara en kort period. Men tecken på sånt är så lätt för mig att se. Jag känner igen alla ursäkter för att inte äta, hon säger hela tiden bara att hon är hungrig eller att hon redan har ätit. Jag ska vänta ett tag och se om det går över men gör det inte det, så tänker jag prata med henne. Vill inte att hon ska dras ner i den här skiten. Det är inte värt det.

Idag kräktes jag för första gången på typ 3 månader. Det känns inte bra, med tanke på att det var som ett beroende förut. Jag vill inte bli fast igen!

Dom bra perioderna känns bättre nu, förut var dom bästa inte ens bra. Men dom värsta är samtidigt mycket värre. Ena stunden är jag långt upp, iaf längre upp än förut. Och ibland är jag så långt ner man nästan kan komma. Varför kan jag inte bara finnas någonstans i mitten ? Allt skulle vara så mycket lättare då.

Det känns som att dagarna bara går av sig självt, som att jag inte är närvarande i mitt eget liv. Jag kliver upp, går till skolan, kommer hem och går och lägger mig. Vet inte vad jag ska göra, vet ingenting längre..

Har inte skrivit på ett tag nu, sry. Har flyttat och grejat så jag har inte haft så mycket tid. Blir bara en kortis nu. Har nyss ätit middag som bestod av 1 tomat, 1/5 gyrka, sallad och 1/4 paprika. Det blev ganska mycket. Åt nog undefär bara hälften.

Jag känner mig förvirrad, har två killar på G nu. Båda två tycker om mig och jag tycker om båda dom. Men jag kan inte fortsätta hålla på med båda. Det känns inte så speciellt snällt.. Och dom vet inte om varandra....

Snart börjar skolan, jag vill verkligen inte dit! Jag är iaf glad för att en av mina bästa kompisar börjar i min klass i år.
Hon försökte ta livet av sig för några dagar sen. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan henne. Hon får inte försvinna! Jag önskar att det fanns något jag kan göra för att hjälpa henne.

Vad gör man när någon man älskar inte vill leva ?

Igår kollade jag på "A secret between friends". Vet fortfarande inte om jag gillar den eller inte. Jag har väldigt svårt att bestämma mig. Visst filmen i sig var bra. Och för en frisk människa är säkert budskapet också bra. Men för en person som är sjuk i ätstörningar var den nog inte nå vidare. För den var jävligt peppande, det är därför jag inte kan bestämma mig. Vad tycker ni? Iallafall så har jag satt upp en regel för mig själv. Jag får inte få till kylslåpet, frysen eller skafferiet och hämta något att äta själv. Så på så vis blir det bara middag jag kan äta, för det är enda måltiden som mamma lagar. Och jag kan inte hetsäta på kvällarna/nätterna. Om jga inte ät så dum att jag köper saker och gömmer i mitt rum..